Min dotters upplevelse av #metoo

Det är nog ingen som har missat tornadon #metoo som sveper över jordklotet just nu. Inte en sekund för sent, om ni frågar mig. Det är sannerligen dags att det sker en förändring på kvinnoförnedrande fronten och mansvineriet. Det är dags att alla fina män som finns där ute sätter ner foten och slår knytnäven i bordet runt sammanträdeslokaler, verkstan, jägarpasset och omklädningsrummet. Säger att det räcker nu, vi vill inte höra någon uttala sig så där nedsättande om kvinnor. Våra mammor, systrar, bästa kompisar, kusiner och mormödrar. Respekt!

Jag ska ärligen erkänna att när #metoo drog igång var jag lite så där blasé som man blir i dagens samhälle. Men vad tror de på allvar att de kan ändra? Vad tror de ska ske med ett litet pytteinlägg på sociala medier? Väx upp och gå vidare. Så kände jag.

Sedan tänkte jag än mer på det, såg hur fler och fler skrev #metoo på Facebook eller Instagram. Jag var inte direkt förvånad över antalet kvinnor som öppet sa som det var. Ärligt, man har nog levt rätt mycket i en kartong på landet, nedgrävd i potatisåkern om det skulle missats hur det pratas om tjejerna i klassrummet, ord som ”kärlek börjar alltid med bråk” och ”bry dig inte om honom, han vet inte bättre.”

Ärligt igen? Jag tänkte inte skriva något. För jag har varit förskonat på många sätt. Lite så där ”Om ingen nyper mig i rumpan snart så går jag hem.” Skönt? JAPP! Men då kan jag inte skriva #metoo för det kommer inte ens i närheten av alla historier som kvinnor berättat, hudlöst och nära.

Så tänkte jag igen en sväng. Hur många gånger har jag inte gått en omväg hem sent en kväll för att mörka parker finns det farliga män i? Hur många gånger har jag tagit trapporna istället för hissen för det gick in ett stökig killgäng och jag var ensam tjej?  Osv osv.

#metoo.

Begränsande i vardagen, rädsla för andra människor endast på grund av kön, ifrågasättande och försiktighet. Kvinnornas roll, männens rättighet.

Sedan tänkte jag en sväng till. Och då blev jag på allvar riktigt sjukt ledsen. För att jag inte hade tänkt på det tidigare som ett övergrepp, som något jag hade kunnat reagera annorlunda på. Och, vågar jag nu påstå, kommer reagera helt annorlunda på TACK VARE #metoo.

Det här var ungefär två år sedan, min dotter var cirka sex år. Som så många gånger var vi med äldsta killen, då åtta år, på innebandycup. Jag minns att vi var på väg in till själva idrottshallen medan min son försvann bort med sitt lag för att byta om. Min yngsta son hade hittat någon slags intressant att studera (ha var fyra då), det kan ha varit en snigel, sten eller annat) så jag blev på efterkälken men dottern hängde på andra som skulle in till läktarna.

En innebandymamma kommer fram till mig och säger att dottern blivit inropad i ett omklädningsrum med ett killag och där blivit uppmanad att dra ner byxorna för att visa rumpan. Mamman hade fått ut min dotter och sökt upp mig.

Vad gör man? Vad gjorde jag?

Jag hev fatt i dottern in på ett tomt omklädningsrum och förklarade för henne, i rätt tydliga ord, att hon inte fick dra ner byxorna. Att hon, under inga som helst omständigheter, skulle visa rumpan eller andra delar av sin kropp när någon ber om det. Hon har rätt till sin kropp och ingen annan.

Det jag sa, fast kan inte ens högt för det är så naturligt och ligger i vår uppväxt, är att killar är killar och de har inga hjärnor att tänka med och uppenbart ingen empati. Jag sa att de agerar i flock och förnedra tjejer är deras yttersta bevis på att de står flertal maktpositioner högre. Jag sa det inte högt men menade att kvinnorna är de som ska värja sig, som ska stå emot och vara intelligenta, ligga ett steg före, genomskåda draget innan det kommer och sedan räkna med att få skit för det. De flesta kvinnor som fostrar deras döttrar vet vad jag menar. Maktlösheten, frustrationen och överlevnadsinstinkten samlad inom en moder, i en generation av mödrar. Man ifrågasätter det inte ens.

Sa jag att jag har två söner också?

För inte så länge sedan sa jag runt middagsbordet till min äldsta son att jag gav blanka tusan i ifall han fick högsta betyg i matte så länge han gjorde sitt bästa och behandlade alla människor med respekt samt försvarade sin lillasyster. I samma andetag sa jag till min dotter att hon fick räkna med att ha ett gäng brölande finniga tonårskillar efter sig som skriker ”Visa pattarna” medan lärarna suckar ”pojkstreck” och hon har det bara med att säga nej, nej och åter nej. Det är hennes framtid.

Sa jag att jag har två söner också…

Idag önskar jag att jag visste vilket innebandylag det var som bad min dotter dra ner byxorna och visa rumpan. Inom mig har jag en uppdämd ilska och frustration över att jag aldrig, inte en enda gång, reflekterade över att jag kunde storma in i omklädningsrummet, läxat upp killarna efter noter och även fått med mig deras tränare. Om de inte bad om ursäkt hade jag lämna in en anmälan.

PUNKT OCH SLUT!

Men det kan jag inte. Det enda jag kan är att be om ursäkt för uppstramningen min dotter fick av mig den gången när hon inte gjorde något egentligt fel. Jag kan bara be om ursäkt för att hon inte såg hur jag ställde mig hundraprocentigt på hennes sida och gav mig på hennes belackare istället.

Även om #metoo har ändrat på en del så är jag inte mer naiv än att tro att de teveprofiler som just nu ryker från deras piedestaler gör hela skillnaden. Naturligtvis sitter det alldeles för många män hemma i stugorna och hoppas på att deras mobbningsoffer inte ska orka, inte ska våga anmäla. Karma, säger jag bara. KARMA!

Det enda jag tror nu, och det är inte lite, det är att hederliga män, som tex min Mr Underbar, ska reagera på kvinnosynen i alla möjliga sammanhang och agera direkt. Ett enkelt ”skulle du säga så där om din mamma också?” eller ”här respekterar vi alla människor” räcker så otroligt långt.

Så, min älskade finaste dotter. Jag är rädd att du fortfarande kommer ha killar i ditt liv som skriker ”Visa pattarna!” men tro mig när jag säger att jag finns där då. Jag och alla andra #metoo som tror på mänskligheten och att det går att göra skillnad. Vi kommer finnas där för dig.

#METOO

 

Lämna en kommentar

Under Barnjidder, Snack för en snack

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.