En fantastisk bok-helg

Klockan åtta i lördags satte jag mig i bilen för att ratta iväg mot Ängskärs lägergård utanför Tierp. Där, intill havet, pågår fyra helger per år en fantastiskt läger för barn och föräldrar med typ 1 diabetes. Familjerna kommer från hela Sverige, den enda gemensamma faktorn är sjukdomen. Barnen får lära känna andra med samma utmaningar som de själva. De känner sig inte utanför för att de råkar ha en pump eller CGM påklistrad till kroppen. Ingen rynkar på pannan för att det ska mätas blodsocker i tid och otid. Helgerna brukar vara enormt uppskattade, större än julafton enligt vissa barn.

Som så många gånger inom sjukdomsområdet så är det inte staten Sverige som anordnar sådant här utan eldsjälar. Sådana som själva är drabbade av typ 1 diabetes, vet hur tomt det är att inte kunna prata om detta med införstådda, vet hur berikande det är att hitta sina mentorer, sina faddrar. Lotta och Helena är just sådana eldsjälar. På fritiden fixar de med anmälningar, sponsorer, ledare och föreläsare och ordnar själva med mat och annat inför lägret. Fast de själva inte får sova på nätterna, fast de själva är oroliga inför framtiden och vad den ska innebära för deras barn.

Läs mer om lägret här.

Jag var inbjuden talare två helger i rad för att prata om mina diabetesböcker. Min ingångsvinkel är inte så mycket att stoppa mer statistik i halsen på föräldrarna utan mer berätta hur jag slank in på diabetes-spåret och vad för expert jag trodde mig vara INNAN jag träffade verkliga typ 1 diabetes barn. För att göra en lång historia kort – jag visste ingenting!

Nu har jag ungefär lika lite aning men jag vet åtminstone att jag är i kunskapsbrist. Det lilla jag kan samla på mig om information försöker jag göra. Jag lyssnar till barnen, till föräldrarna. Jag talar med skolor och omgivningen för att sprida kunskap. Jag sätter in pengar på Barndiabetesfonden för att hoppas att det på något sätt ska skynda på att lösa gåtan runt typ 1 diabetes. För ett par veckor sedan fick jag pröva en kontinuerlig glukosmätare vars sensor satt på min överarm ett par dagar.

Efter att föreläsningen var över i Ängskär (ja, jag hade glömt datorn och fick köra dockteater men hej vilken respons jag fick sedan. Kanske ska glömma datorn lite oftare..) satte jag mig i bilen och gasade in till Uppsala där kulturnatten var i full gång. Jag var inbjuden till ett event på Akademihotellet där jag fick ställa ut mina böcker och prata om mitt skrivande med hugade kulturmänniskor. Det var inte bara kärleksböckerna som bytte ägare, även ett par personer med just typ 1 diabetes kom förbi och köpte handböckerna i informationssyfte. En dam hade insjuknat förra året, 79 år gammal. Det är nog det äldsta fallet jag har kommit kontakt med och givetvis blev hon först diagnosticerad med typ 2 diabetes på grund av ålder. Ålderism kallade hon den diskrimineringen och jag är böjd att hålla med.

När helgen var till ända hade hela 62 stycken av mina böcker bytt ägare, ett antal tusenlappar hade swischats över till Diabetesmammorna som sponsor av deras läger och mina tår var blå av allt stående. Jag är nöjd, ödmjuk och glad.

Tack för alla fantastiska möten i helgen!

   

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Böcker och författare, Diabeteshandbok, Som ett myggbett

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s