Vad är jag rädd för?

Just nu drömmer jag väldigt livligt på nätterna. Jag brukar i och för sig alltid drömma mycket men i perioder är det mer tydligt och med massor av inlevelse än andra gånger.

Den sista månaden har varit en sådan period. Så även i natt.

Jag var på ett event för Hagunda IF. Vi skulle alla samla in pengar till vårt innebandylag som ska in i Allsvenskan och massor av människor hade samlats på en stor plats för att heja fram auktionsropen. Så långt allt gott. Och väldigt realistiskt. För att se bättre bestämde jag mig för att klättra upp på en mur som var lite längre bort. Som det ofta brukar i drömmar så blev muren till ett staket när jag närmade mig men det är ju inget konstigt eller något man reflekterar över på plats. Jag klättrade upp, satte mig till rätta och skådade över församlingen. Bredvid mig satte sig en flicka på typ fem år. Vi pratade lite om innebandy och om vinden som svepte runt våra ben.

Där, utan någon som helst varning, började världen kantra över på ena sidan, för att sedan vältra till nästa. Jag fick tunnelseende, svårt att andas och hjärtat slog i 180. När jag såg ner mot marken upplevde jag det som om jag stod på världens ände, högt högt ovanför alla andra. Det snurrade framför ögonen och ven i öronen. Den lilla flickan försökte hjälpa mig men jag kunde inte hantera att hon tog på mig, att hon försökte säga saker som ”det är ingen fara, det är inte så högt”. Det stod folk nere på marken som bad mig hoppa men det enda jag hade var ren och skär panik. Jag klamrade mig fast i staketet och andades stötvis. Det spelade ingen roll vad folk sa, jag skulle ändå dö nu.

Mitt i allt snurr insåg jag att jag måste bara ta första steget. Sträcka ut benet för att nå trappsteget, även fast det var avgrundsdjupt långt borta. Jag insåg att jag måste vända mig om och försiktigt klättra ner, ett steg i taget. Jag måste välja bort rädslan, tvinga kroppen vidare och sedan kommer jag vara säker.

Så jag gjorde det. Sakta. Steg för steg. Alltmedan folk runt omkring sträckte ut deras händer för att stötta.

Väl nere på marken, på skakiga ben, såg jag uppåt. Det var rent av pinsamt att inse att höjden jag suttit på var bara trettio centimeter ovanför mitt eget huvud. Att jag lätt kunnat hoppa ner utan fara för brutna ben, än mindre risk för död.

Det är ett antal timmar sedan jag vaknade men jag har fortfarande kvar den där känslan av panik i kroppen. Ni vet, när man tror att sista sekunden är kommen och det finns inget mer att göra. Paniken över att alla andra tycker det är det met enkla i världen att våga ett språng medan jag helst vill krypa ihop i fosterställning och försvinna.

Nej, jag har inte börjat på nytt jobb. Jag bor kvar i mitt hus med min kära familj. Jag har sommarlovet runt knuten och allt är faktiskt precis som vanligt. Visserligen bytte jag bil för ett par veckor sedan men exakt samma modell som tidigare två. Jag har bok nummer 7 på väg ut i boklådorna men det har jag ju prövat förut så det är inget nytt. Jag är inbokad på både föreläsningar och signeringar men det ser jag bara fram emot. Det ska bli kul, det vet jag sedan tidigare.

Varför denna panik? Vad är det kroppen går och funderar på? Vad är det den försöker rensa ut?

Förslag?

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Snack för en snack

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s