Hur hanterar ni spöken från förr?

Allt oftare händer det mig att spöken från förr stannar mig på gatan eller i affären för att hälsa. Ni vet, sådana där spöken från förr som tidigare aldrig lagt märke till dig. Aldrig skulle bemöda musklernas kraft att sträcka ut en hand för att hejda dig mitt i rörelsen. Än mindre hälsa och prata bort en stund.

”Nej men hej, hörde att du skrivit en bok…”

Så låter det nu för tiden.

En stor, väldigt stor, del av mig blir glad. Naturligtvis vill jag att både jag och mina böcker ska uppmärksammas. Kanske läser de en artikel om mig i tidningen, känner igen mitt namn men kanske inte kan placera mitt ansikte. För de minns en tafatt, blyg och lång tjej som gärna stod utanför ringen. Som inte sa många ord i onödan, och när det väl hände rodnade hon över ansikte och hals. De kanske minns de ärvda kläderna, utan tanke på mode eller stil. De kanske minns egenklippta håret och de stackiga ord hon fick ur sig när det var hennes tur att läsa högt i klassen.

img_0431

De har naturligtvis ingen aning om att samma flicka stod utanför cirkeln, utan att prata och utan att röra sig, var tyst och verkade nöjd, inte ville annat än komma in i gänget. Med alldeles för tjocka glasögon och alldeles för stort midjemått. Inte mobbad, bara aldrig delaktig. Aldrig med. Inget sammanhang. Ingen alls.

De populära, de snygga och de som hördes mest såg aldrig det. Noterade aldrig önskan om sammanhang. Förstod inte det aviga kroppsspråket. Aldrig att de visade sig större än sig själva genom att sträcka ut en hand och göra cirkeln större.

Måste man vara med de populära, de snygga och de som hördes mest? Nej. Men man måste bli sedd.

img_0432

Och flicka växte upp. Slet sig ur sina egna fördomar, tog livet på allvar och började prata. Började ta plats, rätade på ryggen och höjde rösten. Ibland för mycket, ibland för högt. Men tog plats. I livet. Sitt eget liv. Det enda vi har.

Då kommer spökena från förr. Vet vad man heter, säger att man är snygg i håret och ”jag hörde att du har skrivit en bok. Vad roligt för dig.”

Ska jag gå? Ska jag stå kvar och le, prata som år av tystnad, år av utanför, aldrig ägt rum?

img_0433

Jag står kvar. Pratar som om vi pratade igår. Säger ”men vad roligt, säg vad gör du idag och kanske vi ska ordna en återträff.”

Fadd smak i munnen? Ja, ibland. Men så tänker jag att de populära, de snygga och de som alltid hördes mest nog kanske inte heller hade det så lätt. Kanske stod de framför spegeln och prövade nya kläder, orolig för vad kommentaren skulle bli i klassen. Skulle de falla av piedestalen av popularitet om tröjan var av fel märke eller de nya jeansen inte hade exakt rätt nyans av stentvättning. De hade nog sina skäl att hela tiden låta, hela tiden vara i centrum i klassen. Det skulle inte undra mig ifall deras skäl var lika stora och viktiga som mina, de ville bli sedda.

Jag friar hellre än jag fäller. Det gör livet betydligt enklare. Så jag tänker att om det inte var så då, så tänker jag att de populära, de snygga och de som alltid lät mest nu har vuxit upp. Har gjort sig ett par livserfarenheter, sett motgångarna komma och gå, kanske till och med tänkt på hur konstigt det var att det alltid stod ett tyst gäng just utanför cirkel. Känt sig maktlösa över att de inte vågade sträcka ut handen, funderat över varför det var så. Tänkt ”om jag gick i ettan nu så hade jag gjort det.”

Eller så har de fått barn som kanske precis som jag, är tysta, har märkliga intressen, kläder som inte passar in och gillar att iakttaga. Kanske de värnar om sina barn och deras rätt till ett sammanhang. Inser vikten av att alla har en plats att fylla i klassen. Kanske inser de nu hur viktigt det är att inkludera för även de blyga, de tysta, de utanför växer upp en dag. Fyller ut sin livskostym och passar i ett par skor. Även de blyga, de tysta och de utanför blir någon i samhället. Någon som är värd att prata med, att umgås med. Att sträcka ut en hand till.

”Vad roligt att ses. Jag hörde att du skrivit en bok…”

Min plats, mitt liv. Mitt sammanhang.

img_0435   EvaLinsell

4 kommentarer

Under Okategoriserade, Snack för en snack

4 svar till “Hur hanterar ni spöken från förr?

  1. Jag får tårar i ögonen. Men du har rätt, de du tyckte var snygga kanske inte tyckte det själva. Kram!

  2. Bitterljuva minnen väcks…Och när jag själv råkar ut för det så tänker mitt arga jag ibland: ”Jaså, nu duger det…”… Samtidigt är det säkert så att de precis som du skriver hade fullt upp med sig själva…Man ÄR ganska självupptagen i de där åren. Men jag associerar också till Dr Glas, Hjalmar Söderberg: ”Man vill bli älskad
    i brist därpå beundrad
    i brist därpå fruktad
    i brist därpå avskydd och föraktad
    Man vill ingiva människor någon slags känsla
    Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt
    till vad pris som helst.”
    Bekräftelsebehovet är stort och livsavgörande…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.