I en fin recension för ”Sonfjällsdeckarna – Min osynlige kompis” skrev recensenten i Dast Magazine att jag hade barnasinnet kvar och är bra på att skriva repliker som inte är för vuxna.
Det är ju en megakomplimang! Själv kan jag ibland undra ifall jag någonsin har haft ett barnasinne, så allvarstyngd och lillgammal jag alltid har varit, men tydligen lyckas jag fånga mina egna barns sätt att prata och resonera på.
Recensenten skriver också att hon framför allt gillar samspelet mellan de unga och gamla i boken och respekten för äldre och deras hantverk.
Det är ju en megakomplimang!
”Min osynlige kompis” är min femte bok i ordningen och jag börjar bli bortskämd med goda recensioner. Men sluta för all del inte att skriva om böckerna. Det är en underbar energitripp att läsa recensionerna.
Läs hela artikeln här.
Eva Ludvigsen 