Jag har sagt det förr och jag säger det igen: GE ALDRIG UPP!

Det här kommer från avdelningen Marknadsplan, signeringar och hur att sprida böckerna ut i världen. För många författare är detta mardrömmen. Att sitta hemma på kammaren, umgås med sina karaktärer, kasta ner ord och liv på ett vitt papper. Det är drömmen. Att gå till ett bibliotek/bokhandel/valfri plats och stamma fram en önskan att de ska köpa ett par ex av just din bok, det är mardrömmen.

Så även för mig. Verkligen. Varje dag. Fast jag förstår nyttan av att tala om sin egen produkt, den där som man brinner för och verkligen vill att folk ska läsa så drar jag mig för att ta den där telefonluren och ringa runt. Fast jag vet att jag borde, måste, ska, om jag ska fortsätta i den här branschen.

Vi tar det här exemplet. Häromdagen var vi ute på en roadtrip med barnen. Vi hade gäster från Danmark så vi skulle upp och dricka kokkaffe på en fäbodvall här i Härjedalen. Naturligtvis hade jag ett gäng Sonfjällsdeckarna i bakluckan. Man vet aldrig vilken släkting man kan stöta på. Och tro mig, här i Härjedalen är alla släkt med alla. Vi passerar en ICAaffär där jag kastade mig in för att köpa bananer till hungriga barn. Då upptäcker jag att de har en lite hantverksutställning i förnummet till butiken. Av lokala hantverkare. Vad kan då passa bättre än en barnbok som utspelar sig i Härjedalen? Så jag svalde stoltheten, tågade in i mina stövlar och vadmalsbyxor och presenterade mig för butiksägaren. Säger att detta är min tredje bok och att den är lokalt intressant. Ler mitt största leende och rättar till flanellskjortan. Känner mig som en av infödingarna.

”Nej du, jag tror verkligen inte det.”

Hon sade så! Och lägg till en rynkad näsa och knappt att hon såg åt boken. Bläddrade aldrig i den. Bara dömde ut den.

Själv dog jag lilla skamdöden. Log ett tappert leende och fick ur mig ett ”Ingen fara, det är okej” och stapplade ut i mina gummistövlar. Låtsades som ingenting men lovade mig själv att aldrig aldrig aldrig göra detta igen. Lovade mig själv att sluta skriva böcker, sluta hålla på med marknadsplaner hit och dit. Sluta skämmas hela tiden!

Efter kokkaffet drog vi till Sveg för lunch på café. Samma ställe där jag i påskas ställt ut fem ex av just Sonfjällsdeckarna på kommission. Jag lovade mig själv att inte avslöja vem jag var. Inte fråga efter hur det gått med böckerna. Bara vara en kaffesugen kund.

Men tro ni inte att det bara var två ex kvar på disken? Så då var jag ju tvungen att höra ifall hon gömt undan dem någon stans. Nej då. Hon hade sålt tre och ville att jag sände faktura för alla fem för hon var övertygad om att de skulle gå ut. Och avslutade med ett ”kom gärna förbi med fler ex.”

Den stora skamdöden kom på skam för en sekund. Där och då lovade jag mig att skriva fortsättningen på Sonfjällsdeckarna. Bli klar så jag får ut och göra mig en marknadsplan i detta härliga landskap.

Mor sände mig in på Linsells Livs senare på dagen för att inhandla dagens middag. Där har jag också fem böcker på kommission utställda så det var med bävan jag gick in i butiken. Här kan jag inte smyga med min identitet. Det sägs att jag är allt för lik min mor för det… Bara ett ex hade gått åt. Aj då. Jag log tappert och var förberedd med mitt ”det gör inget” men butiksägaren förekom mig. ”Jag har lust att anordna en signering med dig här i butiken. Vad säger du om det?”

Jag tackade ja på stående fot och bara en timme senare ringde ännu en författare som anordnade hela kalaset. Linsells styrelse fick höra om upptåget och lovade på stående fot att bjuda på kaffe och kaka. Vi satte ihop ett utkast till affisch och reklamblad.

Välkomna till boksignering på Linsells Livs, lördagen den 25 juli mellan klockan 10-13.

Samma dag drog jag på konsert med Caroline Jönsson som är bördig från samma lilla by som jag. Hon har varit med i kören på Melodifestivalen, hängt med Carola och sjunger med Robert Wells. Nu på tisdag ska hon framträda på Allsång på Skansen. Hon körde ett ”en resa genom mitt musikaliska liv” i Hede kyrka. Det var fantastiskt! Massor av energi och glädje och en underbar röst. Och sedan kom den lokala kändisen Peder Persson och tillsammans sjöng de låten till Härjedalen Pride som är i augusti. Kyrkan var proppfull. Mycket släktingar naturligtvis men även press. Som jag då passade på att prata med. Som var vänliga nog att minnas vem jag var. Att veta att Sonfjällsdeckarna kommit ut. De hade hört om signeringen och skulle komma förbi. Och jag fick en stor kram från turistbyrån där jag stod och signerade i maj.

Återigen var jag en lovande författare. En sådan där som mycket väl kan komma att bli en best-seller. En med fyra titlar på bordet och fler inkommande. En sådan som gärna sitter på sin kammare för att umgås med sina karaktärer men också gärna talar väl om sina produkter i alla tillfällen. En sådan som blir inbokade på signeringar utan att man själv lyft luren.

Vad ville jag då med detta inlägg? Jo, ge aldrig upp. Den gamla devisen som låter så lätt men är så svårt att leva efter. Att dö stora skamdöden ena sekunden betyder ju faktiskt inte att man kan stå rak i ryggen och med brett leende nästa. Bara man aldrig ger upp.

Det var bara det. Ge aldrig upp!

7 kommentarer

Under Böcker och författare, Sonfjällsdeckarna

7 svar till “Jag har sagt det förr och jag säger det igen: GE ALDRIG UPP!

  1. Det är så sant. Jag känner igen mig massor i det du skriver. Bara för det skall jag ta mod till mig och fråga på åtminstone ett nytt ställe idag!

  2. kimmkimselius

    Härlig berättelse Eva. Dina böcker förtjänar uppmärksamhet.
    Kram Kim 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.