Del två av Sonfjällsdeckarna tar sin form

Jag har hela tiden sagt ”när Flaskpostmysteriet sålt slut ska jag börja med del två. Inte en sekund innan.” Varför skriva på något som ingen vill läsa? Varför sitta på ett lager som ingen vill köpa? Lite så.

Boken har nyss kommit från tryckeriet. Recensionen från BTJ var fin, mycket fin. Släkt och vänner (som ju lite ingår i boken) står och ropar ”det bästa du någonsin skrivit” och ”du borde alltid skriva i den här genren”. Det kan vara för att de faktiskt ingår i boken. Det kan vara så att min familj är det mest stöttande och omtänksamma man kan tänka sig.

Det kan vara så att de faktiskt gillar det..

Jag har sålt 10% av upplagan. Inte ens i närheten av de 90% som jag hade bestämt mig för skulle vara rådande.

I helgen satt jag med mina kära kusiner. Pratade om vilka de var i boken (förvånansvärt intressant för alla inblandade) och hur mycket av historien som var hittepå och vad som därutöver var sanning. Vi pratade minnen, helt enkelt. Så där skrattkrampande och tårrinnande på samma gång. Ni vet. Underbart. Och barnen tittar på oss som om vi vore helt galna. Tappat konceptet helt och nu får de laga mat och betala räkningarna hädanefter. Typ så.

Då rann nästa del av Sonfjällsdeckarna upp. Jag kastade en blick på Elsa (fast hon finns ju inte på riktigt. Jag kollade på Camilla men ni fattar) och hon tänkte samma sak. I samma sekund. Så där som det brukar vara. Så där som det ska vara.

I natt drog jag upp riktlinjerna. Funderade ut vilket hus som skulle vara inblandat. Vilket omslaget skulle vara. Hur min illustratör Stine skulle gilla uppdraget. Att jag vill iväg och fota själva huset idag, tillsammans med barnen.

Men själva historien vågar jag nästan inte ge mig in på. Den är läskig. Jag är inte bra på läskiga saker. Man kan säga att det här blir nog Sveas svåraste och jobbigaste Sonfjällsdeckaruppdrag. Elsa tar det mera cool. Hon är ju ändå mer rädd för spindlar.

Jag ska googla lite, fundera en sväng och sedan skriva. Vad ska man annars göra här på Mankellgården om inte skriva en historia som utspelar sig i Härjedalen? Perfekt ju.

Fast det var ju det där med att sälja 90% av upplagan innan jag började skriva. Hur mycket ska jag lyssna på det? Ska jag ta smällen av mina löften och börja skriva? Ska jag lita på att bilen inte är lika fullpackad med böcker på vägen hem som på vägen hit?

Eller ska jag bara göra som jag själv har lust med?

 

13 kommentarer

Under Sonfjällsdeckarna

13 svar till “Del två av Sonfjällsdeckarna tar sin form

  1. Äsch, klart du ska strunta i vad du själv bestämt och skriva del 2 istället.

  2. Skriv! De som missat del ett och hittar del två kommer definitivt vilja läsa del 1.
    (By the way: boken dök upp dagen efter du skickade den så nu är den näst på tur!)

  3. Ah, du har ju redan bestämt dig, eller hur? 🙂 Kör hårt! Hur ofta kommer en historia till en på det sättet? Jag skulle köra så det ryker! 🙂 Lycka till bästa Eva!
    Och du! Jag läste resten av Här och nu med rinnande tårar och lyckohicka. KRAM!

    • Ja, det har jag ju… För när anteckningsblocket kommer fram är det få saker som kan stoppa mig. När första meningen är på plats är det som gott som färdigt. Och vad underbart att höra att du fick lyckohicka. Vad glad jag blir! Det ger självförtroende vidare in i andra projekt. Tack!

  4. Det verkar som att du har bestämt dig. Finns idén och ambitionen så börja skriv, det tar ju sin tid innan man blir klar.

  5. Du ska bara göra det du själv har lust med, så klart! Skriv del 2! 🙂

  6. Självklart ska du skriva del två 🙂

  7. Ping: Snart är Sonfjällsdeckarna helt slut! | Eva Ludvigsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.