Månadsarkiv: februari 2015

Bokrean har börjat!

På Idusförlag smygstartar man med bokrean. I denna fina katalog kan man få titlar till halva priset. Ni fattar, magiska böcker för inga pengar som helst.

Och Här och nu går nu endast för 75 kronor. Som hittat! Klicka in och kolla i katalogen. Klicka in här för att beställa.

 

 

 

6 kommentarer

Under Böcker och författare, Här och Nu

Cissi Grips bokblogg har uttalat sig om Här och nu

Idag fick jag en fin recension hos Cissi Grip för ”Här och nu”. Mer än finfin, faktiskt. Fem poäng i betyg dessutom. Tack!

Det roliga med recensionen är att hon inleder den med orden ”men ååå”. Precis så där som jag brukar göra när jag är lite mållös. Det skrattade jag länge åt. Och sedan såg jag att min bok även fick vara en del av bloggens huvudprofil. Det var ju inte heller dåligt.

Klicka in här och läs om de fina orden samt se min bok.

Skärmavbild 2015-02-02 kl. 18.31.48

2 kommentarer

Under Här och Nu, Marknadsföring

Jag känner mig som Madicken

Kommer ni ihåg det där avsnittet ur Madicken när hon ligger nedbäddad i sin säng och är sjuk och bara trånar efter att få åka på skolutflykten? Anledningen till att hon är sjuk är att ”den där Rikard” kastat i hennes galoscher i ån så hon förkylde sig på vägen hem. Nu ligger hon där i sin vackra säng, med sitt långa hår och spetsnattlinne medan Alva förmanar, stryker över kinden och ger godsaker.

Madicken

Jag har varken spetsnattlinne eller en Alva men sjuk är jag lik förbannat. Och inte har jag en påhittad Rikard att skylla allt på heller. Och idag ska hela jobbet på utflykt. Till Fjällnora för att äta kolbulle och åka långfärdsskridskor.

Febern har visserligen börjat sjunka. Ett par timmar igår var jag faktiskt feberfri men  det körde sig redan i morse. Förstod det efter att återigen vaknat upp i en sjöblöt säng. Inte lika hög feber som förut men dock runt 38. För mycket för att chansa med andra ord. Och hostan! Herre gud, det låter verkligen som om jag rökt 60 paket cigaretter och hävt i min tre whiskeyflaskor på raken.

Och nu börjar även barnvakten för veckan insjukna. Hur ska vi lösa detta?

 

Lämna en kommentar

Under Snack för en snack

Idrotten när den är som allra allra bäst!

Som jag precis har skrivit har jag ju legat framför konståkningsEM pga influensa. Idag var det paråkning. Min favorit.

Och en SÅDAN dramatik.

De tippade favoriterna till guldet, från Ryssland förstås, ramlade på ett enkelt felskär. Nej, låt mig rätta mig själv. HAN ramlade. Bara så där. Som jag skulle kunna ha gjort. Han åkte framåt. Förberedde sig på ett hopp, och så låg han där på magen. Hon såg sig om och han var bara borta.

Sedan gick det utför. De missade ett par hopp, tappade fart och missade i lyft. Det lätta och ljuva var helt enkelt borta. För ett felskär.

När musiken tog slut bröt han ihop. Hon ställde sig med händerna i sidan och bara stirrade. Jag menar, stirrade. Onda ögat är bara förnamnet. Hon hade kunnat plats i vilken skräckfilm som helst. Eller i Nannyakuten. När det var dags att tacka domare och publik sträckte han ändå ut handen för att göra en gemensam insats. Hon greppade den inte. Sedan skrinnade hon snabbt ut, långt före honom, utan ett enda ord. Inte en blick när poängen presenterades och de hamnade på första plats. Inte en blick. Inte en.

Det tyckte jag var löjligt.

Jag tycker att man har full rättighet att bryta ihop, bli förbannad för alla träningstimmar som legat bakom att man nu står där på isen men det stora med idrotten är just att vara storsint. Att vara ödmjuk inför omständigheterna och att alla gör sitt bästa men ibland räcker det helt enkelt inte till.

Under hela tiden i ”kiss and cry” hörnan (jag har lärt mig mycket nytt i helgen) undvek hon honom medan han slukade med axlarna. Tränarna gjorde heller inget för att förbättra situationen.

På grund av omständigheter jag inte helt förstår (poängräkning i konståkning är verkligen inte min grej) så kom de ändå två. Det såg liksom ut som om de skulle komma sist. Men jag antar att det handlade om väldigt bra andra åk, tidigare i helgen.

Det roliga med konståkning är just uppvisningen direkt efter alla finaler. Topp fem (tror jag) i alla grenar får komma in och göra precis vad de vill ett par minuter. Precis vad som helst. Det är en ren njutning.

Denna gång var jag vansinnigt nyfiken på hur hon, tvåan i EM, skulle hantera att åka uppvisning med sin, i alla fall just nu, värsta fiende. Skulle de ens komma? Fast så fick jag reda på att de fick böta 100 000 kr om de inte kom. Jag tänkte att de skulle genomföra. Stelt, ointressant och sedan skrinna av.

Men nej! OOOO nej. Och jag gillar så himla mycket att ha fel. För det är ju det här idrotten alltid handlar om på något sätt. Att bli arg och sedan förlåta.

För jag tror faktiskt att under de två timmarna från final till uppvisning att hon fattade det. Att han ju inte hade gjort det med flit. Att han förlorat sitt guld lika mycket som hon gjort. Och att han kommer att leva med det felskäret i hela sitt liv. Hon höll i honom, log, pratade. Dansade sin dans och såg ut att njuta. Att det där felskäret aldrig hade hänt.

Och att de faktiskt var nästbäst i världen på paråkning.

Det hade dessutom varit än mer roligt ifall hon bjudit på ett eget felskär och sedan blinka åt honom. DET hade varit humor.

Och nu var jag glad för att jag var sjuk och fick uppleva detta (samt att Sanna Kallur gjorde en fantastisk come back, det får vi inte glömma att nämna!)

Storartat!

Lämna en kommentar

Under Snack för en snack

Man vet att man är sjuk när…

1. man ser på Familjen Annorlunda och drömmer sedan stressiga feberdrömmar om att jag och Mr Underbar fått tjugo barn som vi nu skulle hitta på namn till. Väldigt stressande. Speciellt när han tyckte att första kullen (?) skulle börja på A. Andra på B, osv. Det gav mig en del huvudbry.

2. man hinner se hela konståknings-VM samt gråta till alla hopp, fall och lycka. I den ordningen. En sådan dramatik.

3. man somnar mitt i en mening och vaknar upp med en dregelsträng längs mungipan och man bryr sig inte.

4. man går i samma kläder sedan man insjuknade. Se punkt ovan. Alltså, man bryr sig inte.

5. sängen ständigt är blöt av alla febersvettningar.

6. barnen får äta flingor till lunch för man helt enkelt inte orkade stiga upp ur sängen, än mindre tänka på och laga mat.

7. man inser att det faktiskt är väldigt lite på teve mitt på dagarna och radio alltid är det bästa mediet när man är sjuk. Och så poddar. Det har jag upptäckt i år.

8. en tur ner till källaren genererar en host- och svettattack som kräver tre timmars tupplur. Minst.

9. man ställer in allt det där roliga som står i kalendern. Man vet att man måste, att det inte finns något annat alternativ men jag gillar det inte. Inte. Inte.

10. huvudet är inte helt med när man har feber. Idag skulle jag hjälpa Lilla Hjärtat, 7 år, med matten. Det sket sig.

11. Sist och inte minst. Idag gick termometern sönder. Jag tror inte den klarade mina mätning på upp över fyrtio grader.

Jag har lovat att uppsöka läkare imorgon ifall febern inte går ner samt att få lyssnat på lungorna då hostan rosslar ner snön från taket. Men precis som med våren, en dag så vänder det!

6 kommentarer

Under Snack för en snack