”Jag ska inte dö i dag” av Pamela Andersson Alselind

Pernilla Alm lade för ett tag ut sedan ut ett inlägg om en kvinna som just i skrivande stund var på väg in till Karolinska för att operera bort en hjärntumör. In i dimmorna, minns jag inlägget hade som rubrik. Allt det där grep fatt i mig. Fast jag inte brukar kommentera på okända bloggar langade jag in ett ”lycka till” eller något annat platt. Bara för att jag helt enkelt var tvungen.

Sedan följde jag Pamelas kamp mot hjärntumören på hennes blogg och krönikor. Sett henne på avstånd på bokmässa och andra bokevent fast aldrig gått fram. Bara fortsätt läsa.

Så när hennes bok kom ut laddade jag ner den som ljudbok. Stod i köket och lagade mat för ett helt kompani. För att ha en ursäkt till att fortsätta lyssna, en lök att skylla tårarna på.

En diagnos med hjärntumör stoppar inte en människa som Pamela. Hon gråter och laddar om. Skaffar sig en personlig tränare och ger sig ut i sin livs viktigaste match. Cellgifter och skelettdepressioner till trots så tar hon en promenad, bokar in tjejmilen och funderar på nästa drag. Fast kroppen skriker tar hon sig ur sängen och tränar. Och sedan svirar om till högklackat och glamklänning för att få lite bubbel, lite kolsyra i blodådrorna. Och så gifter hon sig. Kickar tumören på smalbenen, flinar den rätt upp i fejset och utropar ”jag ska inte dö i dag!”

I somras gick min träning riktigt tokbra. Jag klagade inte en enda gång när det var dags för motionsspåret. Jag ökade distans och hastighet. Tre gånger i veckan i tre månader. Utan problem.

Så kom en förkylning, sommarlovet var slut och jag gav liksom lite upp. Skyllde på en ond höft och dåligt med tid.

Men nu har jag som sagt lyssnat på Pamela. Och kommit in i helt andra tankar. I lördags stegade jag iväg på en promenad klockan sju på morgonen. I uttrycket ”härvaro” såg jag mig runt bland de höstglada färgerna, andades och svängde med armarna. Även om jag just nu inte kan springa så kan jag faktiskt gå. Regelbundet. Och kan Pamela göra det, med cellgifter, strålbehandling och tumör, så kan fan i mig jag göra det också.

Sedan bokade jag en läkartid för den där onda höften och den tunga tröttheten. Det måste ju klart utredas och hellre vara hos läkaren en gång för mycket än en gång för lite.

Och eftersom jag har en väldigt stor tendens att jaga in mot framtiden hela tiden så köpte jag en bok om ”medveten närvaro.” Att njuta av det vi har i livet. Här och nu.

Jag har ju liksom skrivit en bok med den titeln. Som inspirerat andra att boka resor till Legoland. Själv såg jag bara fram emot nästa manus, nästa månad, nästa nästa nästa. Utan att stanna upp och njuta av här och nu.

Efter bara en vecka tycker jag själv att jag gör det bättre. Andas djupare, noterar skillnader i luftförändringar, ser höstlövens nyanser. Känner fuktigheten mot ansiktet. Allt det där. Närvaro, härvaro, medvetenheten.

Tänk vilken skillnad en bok kan göra. Tänk vilken makt det skrivna språket är.

Och så är hon också från Hudiksvall.

Tack Pamela, för att du skrev din historia. För att du gjorde det rakt, ärligt och välformulerat. Jag önskar dig all lycka och välgång med dig och din familj. Din berättelse gjorde skillnad.

Pamela

 

Lämna en kommentar

Under Böcker och författare, Snack för en snack

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.