Min sista sovmorgon ever, ever!

Och jag klämde i till halv nio. Det är en sovmorgon värd att skriva om. Jag är så trött och seg i huvudet av det långa sovpasset att det känns mer som om jag steg upp fem.

Nej, inte alls fem. Det är min normala vakningstid. Halv fem är jobbigt. Fyra går bra, men halv fyra går rakt inte alls.

När går era vakningståg på morgonen?

Jag har varit ensam hemma utan kidz i en vecka. Det är det längsta jag någonsin har varit här i huset själv. Någonsin. Och frågan är om det kommer inträffa igen. Jag tror inte det.

Som människa är jag bra på att vara ensam. Jag har alltid saker att göra och fyller dagarna med sådant som är viktigt för mig. Den här veckan gick det tre dagar som jag inte lämnat huset (mer än för ett löppass i skogen), träffade inte en enda människa och tänkte inte mer på det. Jag är den naturliga eremiten helt enkelt.

Så där som nog många småbarnsföräldrar gör så har jag haft ett par egna, högst privata, drömmar om vad jag ska göra när jag är ensam i huset. Inte bara hur mycket jag skulle städa (och det skulle vara rent i en vecka!), hur mycket jag skulle hinna (utan ungarna runt benen), hur mycket jag skulle läsa (och få läsa ut kapitlet i lugn och ro), sola i trädgården och få bestämma över fjärrkontrollen.

Jag drömde även om att få äta mat framför teven, lämna datorn precis där jag satt, äta bara smörgås till middag osv osv. Ni veeeet vad jag menar. Lite studentliv helt enkelt. Så där som man mer eller mindre otvunget gjorde för tjugo år sedan, utan att sätta värde vid det.

Så här i efterhand vet jag verkligen inte vad jag egentligen siktade på. Äta framför teven? Allvarligt! Gör ni det? I min familj har vi aldrig gjort det, mina barn anar inte vad konceptet går ut på. Nu fattar jag varför jag sagt nej.

Det är ju skitbesvärligt att äta framför teven. Man kan inte riktigt skära maten med tallriken balanserande i knäet. Man kan inte lägga av sig besticken på duken. Man ser ut som ett monster när man sitter mer tallriken bara en halv centimeter från hakan och skyfflar in maten i megastora tuggor.

Vad är nöjet med det?

Och sedan står disken där på soffbordet medan jag försöker koncentrera mig på teven. Det går ju inte heller. Och luktar gör det. Hur gör ni det?

Första dagen på mitt barnlösa liv inledde jag med att handla in lax i familjeportion och ett stort vitkålshuvud. Jag ställde mig och storkokade inför veckan. I en familj på fem personer ryker ju maten rätt snabbt bort. Speciellt när Lilleman äter som en tonåring så treåring han är.

Låt mig meddela att vitkålssoppa smakar riktigt illa efter fjärde kvällen och lax är helt enkelt överskattat. Visst, asskönt att inte laga mat varje kväll. Att inte ens tänka på det. Bara ta fram lådan, mikra och äta framför teven.

Sedan i onsdags har det alltså blivit smörgåsar.

Min stora plan denna vecka var att skriva klart och redigera färdigt ungvuxenromanen. Jag har varit flitig, väldigt flitig faktiskt, men i mål går jag inte. Halvvägs, får jag nog säga att det blir men det ska nog bli bra det med. Det är ju inte direkt någon som står och väntar på den, inga deadlines dragna så det är ju bara att redigera färdigt i egen takt. Men under den här veckan har jag verkligen skrivit lite var jag har haft lust. Ute i trädgården, i sängen, vid köksbordet, soffan. Och varje gång har jag lämnat alla böcker, pennor och sladdar precis där jag satt och gått och lagt mig.

Med resultat att jag letar som en tok dagen efter, springer runt i huset med ett andfått ”vad har jag nu…”. Istället för att bara hämta allt och allting inne i sovrummet där jag vanligtvis bevarar allt för att barnen inte ska få tag på det. Lätt som en plätt och energisnålt dagen därpå.

Jag har gjort allt i huset nu (som jag har lust på att genomföra), jag har läst en massa böcker och jag har surfat. Till och med haft tjejkväll och stannat uppe till två. Bara en sådan sak. Jag har tränat, om än motvilligt och rätt segt, mina avtalade tre gånger i veckan (inräknat ikväll då jag ska iväg i spåret) och jag har ätit mig äcklad på smörgåsar.

Jag vill till mina barn nu. Gosa in i deras nackar och höra dem gnabbas. Bada långa timmar vid havet, strosa längs folktomma gator och äta riktig mat. Smyga in datorn i knäet medan de ser Bolibompa och hoppas på att få en halvtimme (kvart?) i skrivro.

Vara som vanligt med andra ord. Det räcker nu med ensamhet i huset. Nu vill jag fylla upp det till brädden med mina egna underbara söta ungar. Jag tror till och med jag kommer njuta av deras första utbrott…

Lämna en kommentar

Under Barnjidder, Snack för en snack

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.