Månadsarkiv: januari 2014

Grattis morfar!

Idag skulle du fyllt 103. Det är väl ingen ålder för en händig karl, skulle du fnyst när folk kallade dig duktig för du var så gammal och ändå klarade dig på egen hand.

Ålder var inte din grej. Du levde livet utan att hänga upp dig på sådana trivialiteter. Man är väl så gammal som man gör sig, var lite ditt motto.

Nu blev du inte 103 men jag tror du är rätt nöjd över det ändå. Ska jag vara ärlig så tror jag du hänger med mormor, pratar igenom allt det ni missat de senaste åren och går på jakt med Nicko och Ludde. Jag tror du har det helt okej.

Grattis morfar, var du än befinner dig!

MorfarOscar

 

Lämna en kommentar

Under Snack för en snack

Huset förvandlas till skrivarstuga

I skrivande stund är jag mitt uppe i en novell. Idén kom när jag tappade bort Lilla Hjärtat när vi var ute och handlade. Eller om det var han som tappade bort mig, vi tvistar lite runt det. Vilket fall som helst, i mitt huvud blev den hemska upplevelsen (som varade cirka en kvart men kändes som tre timmar) en novell i samma sekund som vi återfann varandra, skällde lite, kramade än mera och sedan åkte hem.

En novell är också min medicin mot trokramp. Plus att jag bakar bröd. Och kokar soppa på en spik. Och har vikt tvätt (just vika tvätt ger väldigt sällan uppslag till noveller).

Skrivarstuga är vad vårt vita tegelhus förvandlas till idag. Hela dagen, ända fram till kidzen kommer hem från skolan och jag åter blir husfru och patron.

Har ni några bra uppslag till noveller?

2 kommentarer

Under Okategoriserade

Katastrof är min bästa gren

Eller jag menar genre. Min bästa läs- och se-genre när det gäller böcker och film.

Eftersom jag nu drabbats av trokramp av det gigantiska slaget. Och eftersom jag inte gillar det. Alls. Så tänkte jag ta saken i egna händer. En novell här och där kan ju kicka igång de flesta av processer inom denna värld. Så, min plan, min strategi om ni så vill, blir att skriva noveller framöver.

Så här är min katastrofnovell. Fred och Mick, direkt utplockade ur Lova, hamnar mitt i en tornado och ljuva vindar uppstår. Låt mig presentera:

Mitt i en stormvind

av Eva Ludvigsen

”Ska du med till puben ikväll?”

Michelle såg upp ifrån höbalen hon precis staplat på den andra. Hon hade tillbringat större delen av förmiddagen ute i ladan och kläderna klibbade mot kroppen. Det var ett hårt och slitsamt jobb, men hon klagade aldrig. Livet på en fårfarm placerad mitt i Australiens ödemark erbjöd sällan tid till sådant.

”Puben? Det är ju torsdag.” Hon hade verkligen inget emot att tillbringa en kväll med en öl och Fred, men det tillhörde att hon opponerade sig.

”Kom igen, Mick. Var lite galen och släpp ut det där fantastiska håret du jämt gömmer under hatten.” I ett svep slog han av henne densamma. Michelles röda lockar virvlade sig ned över ryggen.

”Äh, vad du är barnslig”, sade Michelle och tryckte tillbaka hatten över huvudet igen. Utan den som sköld kände hon sig märkbart naken. Fred skrattade så det rungade runt i höskullen samtidigt som han tog den närmaste höbalen för att fortsätta på högen. Mick försökte dölja ett leende bakom nästa bal. Vad menade han med fantastiskt hår? Tyckte han verkligen det? Eller var det bara snack?

Hon fnyste högt åt sig själv och fick Fred att vända sig om med höjda ögonbryn. Med en gest visade hon att hon fått hö i näsan. De blå ögonen glittrade mot henne och fick hennes knä att vika sig i sidleds.

När hade den här kärleken egentligen uppstått? När hade deras evighetslånga vänskap övergått till att vara något mer? Mick slängde upp nästa höbal medan hon sneglade på sin vän. Hans breda skuldror pressade mot skjortan varje gång han vred på överkroppen. Det solbrända ansiktet och de valkiga händerna vittnade om hårt fysiskt arbete utomhus. Han var hennes granne, bästa vän, och nu, hennes hemliga kärlek.

Jo, hon visste när vänskapen gick till något mera. Visst hade hon alltid känt ett sting i hjärttrakten när han slagit armen runt en tjej på skoldanserna eller på puben. Det hade hon dock förklarat med att hon stod ensam kvar vid darttavlan när han försvann iväg med en ny donna. Det var under lamningen för två år sedan hon till fullo förstått vad stinget betydde. De hade legat bredvid varandra under stjärnorna. Betraktat eldskenet medan de pratade om allt mellan himmel och jord. Till fårens lågmälda bräkande och Freds snusande hade hon vaggats i sömn med ett leende. Bara för att vakna upp på morgonen av en lätt kyss. Hon hade farit upp som en fjäder och stirrat på Fred som verkade lika överrumplad. Röd över hela ansiktet hade han stammande fått ur sig att han nog drömt om sin nuvarande flickvän, vad hon nu hette. Han bytte tjejer snabbare än Mick tankade diesel i traktorn. Sedan den dagen var minnet av deras nuddade läppar som fastetsat. Det var knappt hon kunde tänka på annat. Allra helst när han stod bredvid henne och log så där som bara han kunde göra. Utan att tänka sig om suckade Mick tungt igen.

”Vad är det? Du låter ju värre än den annalkande stormen.”

Mick skakade på huvudet för att släppa ut tankarna. ”Stormen, ja. Har du hört något nytt? I morse varnade de på radion för rejäla vindar.”

”Japp! Vad häftigt ifall vi fick en tornado. Jag minns när farsan berättade om den där dagen då ladan försvann. Vad kan han ha varit? Sju år, tror jag. Det vore något det.” Fred hejdade sig ett par sekunder i staplandet och såg ut mot himlen som om virvelvinden befann sig runt hörnet. Mick slog till honom på armen.

”Du letar alltid efter äventyr. Tänk på att din pappa faktiskt höll på att rivas med i stormen. Om det hade hänt hade du aldrig funnits här.”

”Och då hade du saknat mig?”

Fred såg på Mick, vars mage fladdrade till av blicken. Hon lade en hand över fladdret för att hindra det från att flyga ut. ”Jag kan väl inte sakna någon som inte finns.”

”Men du skulle sakna oss, erkänn”, sade Fred. ”Vad vore pubkvällarna utan mig och dart?” Han blinkade till och log så alla de vita tänderna bländade henne.

”Mindre blöta, antar jag.” Mick log lika brett tillbaka. Han och hon var ett med dartpilen, det visste alla.

Han tystnade igen och såg upp mot himlen. Stora mörkblåa moln tornade upp sig i horisonten och Mick kunde höra hur ladudörren slog mot väggen i plötsliga vindskast. ”Det vore allt en rätt häftig upplevelse att vara mitt i tornadons öga.”

Mick fnyste till igen och kastade en höbal rätt i Freds famn. Återigen fylldes höskullen av ett rungande skratt.

***

 ”Jag tror det är dags att släppa ut hästarna.” Will stod på verandan och spanade ut mot horisonten när Mick kom gående över gårdsplanen med ena handen på hatten. Hon kastade en snabb blick på sin bror innan hon stegade förbi honom för att snappa upp en smörgås.

”Fred säger att det kommer blåsa rejält”, sade Tara, Wills fru. Som alltid fick ljudet av Freds namn en värme att sprida sig ut över kinderna. Mick vred undan huvudet i rädsla för att bli påkommen. Hon fick syn på en kratta som virvlade sig fram där hon precis gått, tätt efterföljd av en röd plasthink.

”Tror du det blir illa?” Svaret var givet då rynkan i pannan var djupare än Grand Canyon.

”Spika för fönsterluckorna, släppa ut djuren, hälla upp vatten, kolla elledningarna.” Will rabblade en lista tyst för sig själv medan Tara vilade huvudet mot hans axel. Disträ kysste han henne på hjässan. ”Vi måste sätta fart.” En blick mot Mick var allt som behövdes för att sätta igång det mödosamma arbetet att förskansa sig inför stormen. Med stora kliv gick hon bredvid sin bror på väg ut till stallet.

”Ska vi söka skydd i källaren?” Hon fick skrika för att göra sig hörd. Det var som om stormen ökade i styrka för varje sekund som gick. Den rev och slet i kläderna och hatten hade hängt sig själv på ryggen i sitt lädersnöre. Will böjde sig fram för att parera vindstötarna samtidigt som han spanade upp mot skyarna där molnen passerade i en våldsam fart. Småsten och kvistar föll ned över dem där de småsprang och kossorna råmade högt ute på ängen.

”Jag hoppas inte det, men Tara gick dit med mat och stearinljus. Visserligen ser himlen oroväckande mörk ut men de sade inget om tornados på radion. Det var också många år sedan en sådan slog till.”

Syskonen utväxlade blickar innan de rusade åt var sitt håll. En storm kunde fullständigt välta omkull deras redan bräckliga ekonomi. En skadad ko och veterinärräkningen blev svår att betala. Ett tak på vift ville de inte ens tänka på.

”Kom ned i källaren, Mick! Skynda dig! Du hinner inte mera nu.” Tara skrek allt vad hon förmådde för att överrösta stormens vrålande. På bara ett par timmar hade hastigheten i virvlande stigit till orkanstyrka. Det var svårt att hålla sig upprätt utomhus och mer än en gång hade Mick och Will fått flygande redskap och stenar i huvudet. När Mick spurtade över gårdsplanen slängde hon en blick över axeln. Synen fick henne att tappa andan. Något som såg ut som en stor dammsugarslang sträckte sig ned från himlen och sökte sin väg mot marken. Hon kastade sig in genom den låga källaröppningen. Med gemensamma krafter fick de igen den tunga trädörren och reglade den ordentligt. Vinden rev och slet i dörren och fick den att banka som om vinden också ville ned i säkerhet i den djupa matkällaren.

”Herre gud, såg ni det där?” Mick andades häftigt medan hjärtat försökte hinna med i takten. ”Hann vi med allt?” Mick såg mot sin bror där han försökte ratta in senaste nyheterna på radion.

”Nej, men vi gjorde allt vi kunde. Nu är det upp till djuren att klara sig själva. Jag såg när de sprang ned mot flodfåran. Nu gäller det bara att hålla tummarna att den här vildsinta damen lugnar ned sig och beger sig iväg.”

”Jag är säker på att jag såg den där slangen, men jag hann inte se om den träffade mark.”

”En molnslang? Är du säker?” Will reste sig upp och verkade vilja öppna dörren för att se det med egna ögon.

”Det såg ut så, men jag har aldrig sett någon förut.”

”Var kom den ifrån?”

Mick pekade ut med armen. ”Från nordväst.” Tanken slog dem samtidigt. ”Koonunga Hill!” Den lilla anda hon hade kvar tappade hon fullständigt ned på marken. Fred!

”Nu tar vi det lugnt”, sade Tara och gick fram till syskonen. ”Det är en betydligt mer robust gård än vår. Nåde den tornado som stjälper något Mr Fischer har byggt. De klarar sig.”

Mick tittade misstroget på sin svägerska. Bara tanken om att Fred kunde befinna sig i stormens öga vid detta nu gjorde henne mållös. Det var något hon var helt ovan vid.

Varning till alla i området runt Hoover´s Creek.” Radiorösten skorrade genom tystnaden. ”En tornado av storleken F4 passerar precis i nordvästlig riktning. Var aktsamma över kringfarande lösa föremål och håll er inomhus tills faran är över.”

I Micks ögon glittrade tårarna och hon brydde sig inte ens om att torka bort dem eller dölja dem från de andra. Tara lade en arm runt hennes axlar.

”Vi kan inte göra något, vi måste vänta. De klarar sig.” Hennes ord drunknade i avgrundsvrålet som svepte över dem. De tre fattade varandras händer och blundade i väntan på att mardrömmen skulle ta slut.

 ***

”Otroligt, taket ligger kvar”, var det första Will sade när han slog upp dörren och beskådade förödelsen. Mick gav sig inte en sekund att se sig om. Istället kastade hon sig fram till jeepen och svepte undan grenar och omkullvälta trädgårdsstolar som begravde den. Hon sände en tackbön till högre makter när bilen startade på första försöket. I samma bön bad hon också om en levande Fred. Gärna de andra också, men helst Fred. Hon sladdade ut på stora vägen och fick väja för skräckslagna djur och nedfallna träd. Det enda hon kunde tänka på var att komma fram. Det var som hon körde kapplopp med tiden. Att det låg på henne ifall Fred skulle få leva eller inte. Hon visste att det var en fånig tanke, men det fick henne att trampa ännu hårdare på gasen.

Där Koonunga Hill vanligen tornade upp sig vid slutet av den trädkantade allén låg nu bara plockepinn och stenhögar. Ruiner, allt är ruiner, tänkte Mick innan hon slog upp dörren på vid gavel. En sådan katastrof.

”Fred! Hallå! Var är ni?” Medan hon skrek så högt lungorna förmådde hoppade hon över bråte på sin väg mot Koonunga Hill´s skyddskällare. Hon bad om att Fred hade haft vett nog att bege sig in i skydd. Antagligen hade han inte det. Det skulle verkligen inte undra henne ifall han tagit chansen och begett sig rätt in i virvelvinden istället.

”Mick!”

Hon tvärstannade av ljudet och vände sig om. Bryan vinkade mot henne. Även på långt avstånd uppfattade hon oron som speglade sig i ansiktet. ”Fred hann inte ned i källaren. Vi tror han ligger här.” Han pekade ned mot en rasad husvägg och mängder av plåt.

”Åh nej.” Orden blev mest till en viskning. Benen bar nästan inte när hon begav sig mot Bryan. Gårdsfolket på Koonunga Hill stod redan och grävde sig runt i det hon trodde var fordonsladan.

”Han kom inte fast vi ropade åt honom. Stod mest och skrek åt stormen.” Mrs Fischer var askgrå i ansiktet med sipprande blod från en reva i pannan. ”Sist vi såg honom var här.” Hon pekade mot högen framför henne. Mr Fischer skrek åt order till sina anställda som bildat en kedjegång för att systematiskt ta sig igenom bråtet.

”Fred!” Mick kastade sig fram och slet sig upp en väg. ”Snälla Fred, svara!”

”Hallå?” Ljudet kom från den överbelamrade traktorn. Det var knappt hörbart över Mr Fischers kommandon, men Mick rusade dit. Hjärtat slog ett extra slag när hon fick se en bit av Freds bruna kängor. Han pratar och jag ser honom, upprepade hon som ett mantra inom sig medan de hjälptes åt att röja undan en väg. Det kommer att ordna sig.

”Fred, vi kommer. Var inte rädd.”

”Rädd? Jag? Ha!”

Mick skrattade till mitt i allt elände. Hon kröp ned på knä och kikade in under traktorn. Fred låg i fosterställning och det såg ut som om han hade använt bältet till att binda fast sig i avloppsrören som löpte längs väggen och ned i marken. Hon såg hur händerna flämtade av syrebrist under förbindningen och hon sträckte sig in för att lätta upp bältet.

”Hej, snygging.” Hans röst var hes som om han skrikit i timmar.

”Du är inte klok”, sade Mick innan hon vågade se honom i ansiktet. Det såg åt som hon han varit i ett rejält slagsmål och förlorat, men det tänkte hon inte säga. ”Vad håller du på med? Du kunde ju ha dött.”

”Jag såg henne rätt in i ögat. Rätt in i det heliga. Du skulle ha sett henne! En sådan magnifik donna. Det var helt fantastiskt!” Fred verkade inte alls speciellt bekymrad över att han låg inkilad under en traktor som lutade över på ena sidan och hotade att välta vilken sekund som helst.

”Du kunde ha dött”, upprepade hon medan folket runt omkring stagade upp traktorn. I brist på ord lade hon en hand på det minst blå stället på hans kind.

”Du svarade aldrig på min fråga, ju.”

”Vilken?”

”Om du skulle med på puben. Inte kan jag gå och dö innan jag vet ifall du ville med.”

Återigen fick han henne att skratta till. ”Jag vet inte ens om puben finns kvar.” Hon såg sig omkring och kunde knappt ta in förödelsen på gården.

”Det spelar ingen roll var vi går. Så länge du hänger med mig.”

Den mjuka tonen fick henne att möta hans blick igen. Plötsligt var alla tvivel bortblåsta. Varför hade hon tvekat? De två var ju självklara.

”Jag hänger gärna med dig”, svarade hon lågt tätt intill hans öra. Hans andetag fläktade mot hennes kind och spred ut rysningar längs ryggraden.

”Vad bra”, viskade han tillbaka. ”Ta ut mig härifrån så kan vi börja hänga tillsammans.” Med sin fria hand fick han fatt i hennes hår och lindade en lock runt fingret.

”Bara om du lovar att inte utmana en tornado igen. Det är mer kvinna än vad du klarar av.”

Fred skrockade lågt. ”Jag tror det räcker med dig. Du är kvinnan jag behöver.”

Medan Mr Fischer domderade fram hävstänger och domkrafter över deras huvuden böjde sig Mick fram för att trycka en fjäderlätt kyss på de raspiga läpparna.

”Är det allt du tänker bjuda på åt en svårt skadad man?”

Mick hann se hur det glittrade till i hans ögonvrår innan han drog henne tätt intill sig och gav henne en kyss som fick hennes tår att krulla sig av lycka och välgång.

 

 

Lämna en kommentar

Under Noveller

Trokramp ger gnistrande fönster

Jag erkänner, de senaste veckornas bergochdal-bana runt skrivandet har nog påverkat mig mer än jag ville erkänna. Kunde erkänna. Erkänna offentligt, i alla fall.

Här och nu inte drabbar bokhyllorna i maj dog lite av skrivandet. Eller lite var kanske fel ord. Det tvärdog rätt och slätt. I de ljusaste stunderna, gärna just innan läggdags och huset är tyst, har det visserligen hänt att jag öppnat dokumenten till ”Kris” och ”Var det inte värre än så här?” Läser igenom ett par avsnitt. Kanske till och med nickar lite för mig själv. Sedan stänger jag ned datorn med en suck och lägger huvudet på kudden.

I de mörkaste stunder finns det inte ens en tanke på livräddning, inte minsta mun-mot-mun. Det är helt enkelt tvärdött.

Men, inget ont som inte för något gott med sig. Minns ni mina julgardiner på smutsiga fönster? Då skrev jag med kontrakt som dead line. Manuset skulle till redigering och omslag höll på att arbetes igenom. Det fanns helt enkelt ingen tid till vare sig julkort eller städning. För jag har hört att mat på bordet, hämta på dagis och julklappar gick före sådant. Har jag hört, alltså.

Det har jag nu annars tagit igen med råge. Eller ja, julkort får vi väl lämna därhän för detta år men städning.

Som jag har städat! Bara vardagsrummet tog tre (3!) timmar. För att ni ska få er någon sånär tidsuppfattning om mitt hus ska jag berätta att hela (HELA) huset tar cirka så där fyra (4!) timmar att städa. Och då brukar jag vara toknöjd efteråt. Då fattar ni kanske att jag inte bara har städat. Jag har STÄDAT! Överallt, under, bredvid, över, ovanpå. Efter tre timmar gick jag vidare till köket. Insåg att det var evigheter sedan (typ när vi flyttade hit) som spisen kom fram och baksidan fick sig en rejäl omgång. Jag var tvungen att tömma dammsugarpåsen och byta vattnet ett par gånger under resans gång. Det var äckligt, en gång tror jag matresten försökte säga något men jag tog av mig glasögonen och fortsatte mitt arbete.

Alltjämt som barnen var ute och lekte i snön.

Nu är julen bortstökad, vårgardinerna på plats och tulpaner fick jag som tack. Det gnistrar, blänker och doftar gott. Ryggen värker och barnen fick väl en sisådär fem minuter på att stöka ned men samvetet är rent.

Nu ska jag bara tvätta och mangla alla dukar och gardiner också.

Tack vare trokrampen behöver inte barnen astmamedicin för att vara hemma. Det är väl ändå kanon?

Eller..?

blomma

6 kommentarer

Under F & C - en ungvuxenroman, Här och Nu, Snack för en snack

Det kom snö..

…fan….

Men kidzen har hoppat i högar och åkt Bob så det står härliga till så vem är jag att klaga när plogbilen lämnar vallar högre än Lilleman.

Lämna en kommentar

Under Snack för en snack

De säger det kommer snö idag

Ska vi tro på det? Eller ska vi tro på blötsnö? Kanske blir det vitt på marken en kvart eller två. Skräck och gru om det blir snöstorm.

Jag har nämligen tänkt bort vintern i år. Bestämt mig för att inte anmäla mig till Vikingarännet och fortsätta njuta av skottningsfria dagar (av snö alltså, i vanliga fall brukar jag inte skjuta på dagtid) (eller nattid) (eller alls för den delen).

Så här i mitten av januari med sex grader varmt på morgonen får faktiskt vintern helt enkelt bara vänta till en annan gång. Gärna en gång då Mr Underbars rygg är en anings bättre än just nu så han får dra Snowracer och skotta.

Så, ingen snö i helgen. Eller alls. Förrän november. Är vi eniga?

Lämna en kommentar

Under Snack för en snack

Tillsammans gör vi skillnad

Som gammal diabetesforskare vet jag hur svårt det är att 1. forska 2. göra framsteg 3. göra framsteg och så hitta anslag för att fortsätta a. arbeta med lön (läs stipendier) b. fortsätta göra framsteg med lön (läs stipendier).

Jag kan avslöja att det inte är det enklaste. Stor del av anslagen i dagens Sverige är privata donationer. Statliga pengar finns det inte mycket av och sannerligen räcker det inte för att få den svenska forskningen på topp. Istället lämnar forskare landet, välutbildade och taggade, för att bedriva forskning på annat håll. USA är ju väldigt populärt. Och fortfarande är det utan lön, bara stipendier, som inte är sjukpenningsgrundande eller ger rätt till mammaledighet.

Det var bland annat anledningen till att jag inte önskade mig några presenter på min runda födelsedag (förutom en flugfiskekurs och det fick jag! I två hela dagar!!) utan donationer till valfri fond.

Nu strömmar donationsbreven in i hushållet. Det är fantastiskt att uppleva (även om jag personligen kunde tycka att fonderna kunde spara in på de fina presentbreven och skänka pengarna till en valfri fond, men det må så vara upp till fonden själv..).

Stort tack alla som bidrar. Jag har lovat att toppa era bidrag med ett eget (efter att jag pantar flaskorna från festen) och hoppas på att vi tillsammans leder forskningen vidare inom cancer, diabetes eller ser till att rädda barnen ute i världen.

Tillsammans gör vi skillnad!

CancerDiabetes

Lämna en kommentar

Under Snack för en snack

”En målmedveten författare” enligt UNT

Födelsedagen firades med artikel i UNT.

För att göra ett hattrick så här på den runda dagen blev det även en artikel i Uppsalatidningen samt en novell i Allers.

bild2

bild3bild

Så snart jag har tagit mig igenom den enorma inkorgen, både privat och på jobbet, ska jag lägga upp lite bilder från festen och självaste stora runda dagen.

Tack till alla inblandade!

Lämna en kommentar

Under Snack för en snack

En novell av mig i Allers

En av mina bloggläsare lät meddela att veckans Allers innehöll en novell skriven av lilla mig. Jag har ingen som helst aning om vilken det kan tänkas vara då de portionerar ut de fem de köpt lite efter säsong och årstid.

Meen, jag ska i alla fall iväg och handla lite veckotidningar inför helgen…. Det ska väl ni också? Vem vet, det kanske är en av få saker ni får läsa av mig i framtiden….

Nej, nu ska vi inte vara sådana! Tro på framtiden, hej vad det går!

6 kommentarer

Under Marknadsföring

God fortsättning!

Det nya året är nu officiellt i sin linda. Det känns fantastiskt skönt! Tro det eller ej, men jag har verkligen sett fram emot 2014. Verkligen.

2013 var på många sätt inte världens bästa år. Min kära Lova till trots.

Men strunt i det. Nu tar vi nya tag. Min vana trogen har jag skrivit min strategiplan för året. Både i jobb, privat och bokmässigt. De där listorna blir sannerligen bara längre och längre och jag tror det kan vara deras fel jag hade stressdrömmar inatt. Trots att året är ungt och jag borde nog rimligtvis hinna med allt. Man måste ju liksom inte bli klar i januari, det måste jag intala mig…

Och så kan jag avslöja att min kamp för att komma i den fina klänningen jag tänkt bära på min födelsedag gick om intet. All träning till trots. Det flödar åt alla håll och kanter. Stor besvikelse och en aning stress på det också. Vad ska jag nu ha på mig?

God fortsättning och ha ett underbart 2014!

9 kommentarer

Under Snack för en snack